Everyday tar avstamp i en scen ur John Waters film Pink Flamingos från 1972. I scenen går huvudkaraktären Divine, en extravagant druga, runt i centrala Baltimore under dagtid, vilket får människor på gatan att stanna upp, vända sig om, stirra. Med ett karismatiskt självförtroende och till synes obrydd akt, går Divine inte med på samhällets normer, förskjutning till periferin och mörkret, utan placerar sig i centrum.

I Everyday återskapas denna scen med hjälp av performancekonstnären Butcher Queen och musik av Magnus Andreas Hagen Olsen. 50 år efter Pink Flamingos plockar Butcher Queen upp stafettpinnen och promenerar genom centrala delar av en svensk storstad. Vad händer när uttryck som fortfarande oftast tar plats i skydd av mörker eller under pride, oförlåtande tar plats i solljuset en vanlig veckodag?